Händer gör det. Och det blir bara mer.
Från början skulle jag ha helgjour, tuff arbetsvecka, de sista kursdagarna på distanskursen, möte i Stockholm och maken har dyrt storfrämmande på jobbet från Göteborg.
Så då bestämde sig släkten för att peta in en begravning, vilket gjorde att vi fick börja jaga barnvakt. Naturligtvis blev det tjockt på jobbet när ytterligare en veterinär gick och blev sjukskriven.
Stressen börjar infinna sig men det går ändå att hålla huvudet ovanför vattenytan. Ända tills dagis ringer på måndag eftermiddag och berättar att minsting är sjuk -feber. Fem minuter senare ringer de igen och nu har han kräkts. Han fortsätter kräkas och ha hög feber och jag ställer in alla beslut till dagen efter för att se hur han mår då. Alla resor och barnvakter får dock ombokas eftersom det inte är någon idé för någon av oss att ta med barn när de riskerar bli magsjuka under resan.
På eftermiddagen ringer bonusdottern och vill gärna ha biljettpengar för att ta sig upp hit i slutet av veckan.
Sisådär 05.30 börjar nästa barn kräkas och det är bara att konstatera att hotellet i Uppsala får avbokas och kursledare kontaktas. Mötet är inte förrän på lördag så dagordningen måste fortfarande bli gjord, liksom opponeringen på fördjupningsarbetet. Maken jobbade över igår för att vara ikapp under sin frånvaro iom begravningen.
Ena barnvakten, mamma, avbokas. Hon sitter fast mitt i ingenstans där hennes bil plötsligt bara stannat.
Vid lunchtid idag, tisdag, har jag nått verksamma simtag i tillvaron och börjar få grepp om allting när maken ringer. Från sjukhuset. Han har fått nervblockad och morfinplåster och kan inte köra bil på ett tag. Som "tur" är ringer de även från skolan eftersom mittenbarnet sitter på vårdcentralen och har anmodats att "åka in akut till röntgen."
Så maken får en bra ursäkt att stanna kvar där han är en stund medan snälla läraren kör in barnet och jag börjar plocka fram handdukar utifall jag måste stoppa kräkbarn i bilen och hämta make och barn.
Hur många timmar är det kvar på denna vecka månne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar