"Ta fatt i dagen som om det vore din sista och du kommer bli lycklig och utan längtan till vad som komma skall. Ta fatt i dagen som om du skulle leva i hundra år och du kommer bli sorglös och utan ödmjukhet för det fantastiska i nuet. Ta fatt i dagen som om du har livet framför dig och aldrig vet när du når dess ände och du kommer leva i nuet med hopp om framtiden."
Det är så jag känner just nu. Medelålderskris kanske, "snart är barnen vuxna"-kris kan det också vara. Någonstans har jag tappat begreppet om hur man lever sitt liv.
För drygt fem år sedan fick vi barn prematurt. Inte jättetidigt men ändå tillräckligt. Sju veckor blev vi kvar på prematuren samtidigt som tre andra barn skulle ha sitt, ett hus skulle fixas i ordning och makens skolgång skulle fortgå. Det är en hård press på en familj. Att därtill tvingas separeras från sina nyfödda, som ska ligga i kuvöser och handhas av personal har jag såhär i efterhand insett är traumatiskt. Och inte bara för att jag, som jag trodde förut, är en känslig människa. Utan för att föräldrar reagerar starkt på att bli separerade från sina barn.
Vi började flyta upp till ytan 1½ år efter deras födelse efter en tid som var mörkare än vad jag tycker vi förtjänade. Det var då nästa smäll kom. Vi hade haft det jättetufft, jag hade en odiagnostiserad förlossningsdepression, maken brände ut sig med att försöka ta hand om husbygge, skola och familjen. Naturligtvis var vi under isen och naturligtvis fick vi kämpa över vår förmåga varje dag för att klara av det mest basala.
När man är mitt i saker och ting så tar man det tyvärr som alltför naturligt. Man reflekterar inte över att man borde ha en bättre tillvaro, en enklare tillvaro. Istället klankar man ner på sig själv för att inte hinna med allt och bannar sig hårdare för varje dag för att man inte räcker till som förälder. Så gjorde även vi.
Att då få en anmälan på sig istället för ett samtal och en fråga om hur vi hade det där vi kunde få förklara allt var för oss dödsstöten kändes det som. Där stod vi. Vi två som fått vår bebistid ryckt ifrån oss, vår första tid i ett nytt samhälle kantstött och oroligt. Och som ändå, på något märkligt sätt, lyckats ta oss igenom det och åter nått ytan. Där stod vi med en anmälan i handen och ett faktum om utredning. För att vi haft snoriga barn eftersom vår önskan om dagmamma istället för den smitthärd förskolan innebar för våra infektionskänsliga prematurer inte blivit hörd, för att vi inte uppmärksammat tre små fläckar på gårdagens tröja utan satt på barnet den i stressen på morgonen, för att vi inte klarat av att luskamma city i jakt på hockeyhjälmar med grönt spänne och som skulle vara små nog att passa på våra små prematurbarns huvudet och istället lämnat cykelhjälmar, för att vi inte mäktat med att hålla förskolans tider med fem förskolebarn att lämna varje morgon, för att vi med samma fem förskolebarn ibland lyckats glömma en av tio vantar, en av fem mössor, en av tio sockar.
Det går inte att beskriva den totala hjälplösheten, otillräckligheten och fullständiga sorgen jag kände då i att, som jag uppfattade det, bli dumförklarad som förälder. Jag visste ju redan hur dålig, kass och sunkig jag var som inte orkat varje dag. Som ibland valde TV:n istället för att bädda rent en säng eller sitta och läsa en timme för barnen vid nattning. Som ibland gav småttingarna välling istället för ett väl lagat mål mat. Men någonstans gjorde jag ändå allt vad jag kunde. Vi bad till och med om hjälp men fastnade i ett ekonomiskt bråk mellan Socialtjänst och Kommun om vem som skulle stå för kostnaden det skulle innebära att hjälpa oss.
Efter en anmälan går dock allt snabbt. Familjen som kämpat, försökt, bett om hjälp får bära hundhuvudet medan utredare, förståsigpåare och andra duktiga människor tar över och vet bäst. Plötsligt får man en avlastningsfamilj fast man egentligen skulle behöva avlastning för att få umgås mer med sina barn. Och man hålls utanför alla beslut trots att man har rätt att få vara med. Och det är först när man pressar den ansvarige på svar som man faktiskt, till slut, nås av sanningen. "Vi la mötet den dagen du inte kunde för vi vill egentligen inte att du är med." Tack och bock!
Jag sjönk. Sjönk, sjönk, sjönk genom vattenytan ner i det bottenlösa havet. För det som följde var så övermäktigt att känslor inte längre fick plats i mitt liv. Det blev enklare att trycka dem längst ner på havets botten och stänga luckan. Och dit for därefter hela mitt känsloliv. Att byta tröjor på barnen tre gånger per dag blev viktigare än att le. Att hålla ett gott yttre var det allra viktigaste från och med nu i min tillvaro. Hela mitt föräldrajag dog den dagen. Allt jag älskat och levt för, att vara förälder, tappade sin mening i detta ogiltighetsförklarande.
Utredningen kom inte fram till något och beslutet om dess upphörande meddelades inte heller oss. Så det var först när jag ringde flera månader efter som jag fick veta att ärendet var avskrivet. Bara sådär.
Men gnaget inombords levde kvar och min syn på mig själv som en förälder som tappat sitt existensberättigande var satt. Jag litade inte längre på någon, inte ens på mig själv.
Nu, flera år senare, kanske kanske jag vågar tro på mig själv igen. Tro på att man får bli arg på sina barn utan att vara de facto världens sämsta förälder. Tro på att man får servera korv med bröd istället för en näringsriktig lunch enligt talriksmodellen. Tro på att man får leva fastän man är förälder.
Men det är inte lätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar