Vi har inte riktigt samma åsikt, min man och jag, om vad som krävs i städinsats för vårt hem. Och anledningen tror jag är att jag curlar honom. Känns det igen? Förutom att ingen frivilligt vill erkänna, varken för sig själv eller för andra, att man curlar sin man.
Vi pratar städ ganska ofta eftersom det är en central del för en människa med ADHD och drag av Asperger. Inte för att det är något huvudintresse för mig på något sätt utan mer för att jag behöver ordning omkring mig för att fungera. Och jag tror att jag delar det behovet med min man men han har inte uttalat det så tydligt för sig själv ännu. Han gillar ordning men jag tror inte han riktigt vet hur man skapar den. Eller att man kan behöva skapa den.
Nu kanske du tror att jag sitter på en blogg och klagar över min man. Jag tror att jag istället snarare funderar över livet. Det kan låta fånigt och osannolikt men faktum är att jag lärde mig städa av en artikel i Kamratposten. Den handlade om hur man behöver damma längst upp först och dammsuga sist för gör man tvärtom så blir dammsugningen ogjord. Och jag tror man behöver vara så tydlig när man har med npf-personer att göra. För det som är självklart för alla normal-människor är ett stort mysterium för en person med npf. Det var länge som jag undrade hur andra kunde ha så fina badrum när mitt eget alltid såg stökigt ut. Tills den dag jag insåg att man behöver torka av handfatet närapå daglidags för att uppnå den effekten. Min man är inte lika mycket hobbyfilosof som jag tenderar att vara, åtminstone funderar han på mer värdsliga saker än mina mer självcentrerade. Så jag tror inte att han riktigt kopplar känslan av stökigt och smutsigt hem och det faktum att man behöver dammsuga bort spindelväven i taket ibland och damma av taklampan för att slippa känslan.
Men erkänn att det är en väldigt skön känsla när man väl storstädat ett rum?! Den gång per vartannat år man faktiskt gör det! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar