Ska det hända händer det samma vecka.

Händer gör det. Och det blir bara mer.

Från början skulle jag ha helgjour, tuff arbetsvecka, de sista kursdagarna på distanskursen, möte i Stockholm och maken har dyrt storfrämmande på jobbet från Göteborg.

Så då bestämde sig släkten för att peta in en begravning, vilket gjorde att vi fick börja jaga barnvakt. Naturligtvis blev det tjockt på jobbet när ytterligare en veterinär gick och blev sjukskriven.

Stressen börjar infinna sig men det går ändå att hålla huvudet ovanför vattenytan. Ända tills dagis ringer på måndag eftermiddag och berättar att minsting är sjuk -feber. Fem minuter senare ringer de igen och nu har han kräkts. Han fortsätter kräkas och ha hög feber och jag ställer in alla beslut till dagen efter för att se hur han mår då. Alla resor och barnvakter får dock ombokas eftersom det inte är någon idé för någon av oss att ta med barn när de riskerar bli magsjuka under resan.

På eftermiddagen ringer bonusdottern och vill gärna ha biljettpengar för att ta sig upp hit i slutet av veckan.

Sisådär 05.30 börjar nästa barn kräkas och det är bara att konstatera att hotellet i Uppsala får avbokas och kursledare kontaktas. Mötet är inte förrän på lördag så dagordningen måste fortfarande bli gjord, liksom opponeringen på fördjupningsarbetet. Maken jobbade över igår för att vara ikapp under sin frånvaro iom begravningen.

Ena barnvakten, mamma, avbokas. Hon sitter fast mitt i ingenstans där hennes bil plötsligt bara stannat.

Vid lunchtid idag, tisdag, har jag nått verksamma simtag i tillvaron och börjar få grepp om allting när maken ringer. Från sjukhuset. Han har fått nervblockad och morfinplåster och kan inte köra bil på ett tag. Som "tur" är ringer de även från skolan eftersom mittenbarnet sitter på vårdcentralen och har anmodats att "åka in akut till röntgen."
Så maken får en bra ursäkt att stanna kvar där han är en stund medan snälla läraren kör in barnet och jag börjar plocka fram handdukar utifall jag måste stoppa kräkbarn i bilen och hämta make och barn.

Hur många timmar är det kvar på denna vecka månne?

Det är inte allt man gjort utan det som är kvar att göra som stressar.

Idag är en sådan dag. Då man springer runt som en tätting och gör det ena efter det andra. Och ändå, när eftermiddagen kommer och kvällsmörkret börjar falla så är man fortfarande stressad. För man har lösa trådar kvar. Och de små tamparna gör att allt det man redan har gjort förtas. Jag vet att jag har gjort massor av saker men det duger ändå inte för jag har ett par saker och lite tid kvar av denna dag.

Med tillräckligt mycket bråte på golvet kan inte lika mycket skit hamna där.

Detta är en sann historia. Mina tre äldsta barn har fått det största sovrummet i huset. För att de ska få plats. Tre barn blir ju väldigt mycket saker. Jag har räknat ut att om alla mina sex barn får tre presenter var är det genast 18 nya saker i hemmet. Så det blir fullt fort.
Så igår åkte de tre iväg till en kompis och jag fick fri tillgång till deras rum. Ni får föreställa er ett golv fullständigt täckt med saker, bråte. Så pass att man knappt kan skönja golvets färg.
När all denna bråte äntligen var utrensad tog jag fram skurhinken. Och döm om min förvåning när golvet faktiskt inte var speciellt skitigt. Så dagens insikt är att inte bara mattor, utan även bråte, skyddar golvet mot smuts.

"En tom kartong tar lika mycket plats som en full."

Jag har gjort ett ryck med att rensa ut här hemma igen. Det är prylar och åter prylar vart man än vänder blicken och det stjäl energi. Att börja rota i bombnedslaget som kallas barnens rum kändes rent övermäktigt så jag började med mer lokala åtgärder -att rensa ur befintliga leksakskartonger för att göra plats för mer.
Och det var då jag insåg. Att även om man slänger fyra påsar med leksaker så märks det inte eftersom kartongerna står där de står.
Men nu finns det iaf plats för att lägga undan mer! Kanske det blir morgondagens ordspråk; En tom kartong öppnar för fler möjligheter än en full...

"Brist på ordspråk får den som hittat på nya i över ett år."

Ja, det ordspråket behöver väl inte så mycken förklaring. Inser att jag allt oftare inte skriver mina dagliga ordspråk även om jag tycker det faktiskt är en kul grej. Men efter att ha hållt på bra länge hamnar visst annat högre upp på priolistan. Därmed inte sagt att det är slut med dem! :)

"Snabb blir den som påminns om en glömd deadline som snart är förbi."

Hade ju lovat att försöka skriva ett intyg till en som behövde. Snabbkollade messen i morse och insåg då att det var en knapp halvtimme kvar till deadline. Snabbaste intyg jag skrivit, och med 10 minuter tillgodo också.
Och häromdagen insåg jag plötsligt att jag ju lovat baka en tårta till dagen efter. Det blev också väldigt snabba beslut och görande.
Ibland kanske det är bra att ha kniven på strupen för man funderar inte så mycket utan bara gör. Fast att ha det så jämt vet jag inte om jag skulle palla. Inte om jag måste anpassa mig till en stor härlig familj också iaf.

Skäms gör den förälder som nyligen skällt på sina barn.

Ibland blir vissa mornar bara så. Det går inte att undvika helt. Orken och tålamodet tryter, saker och ting går inte som man har tänkt sig och det är då man hör sig själv förvandlas till ett monster.
Idag har jag skällt på mina barn. Oavsett om det hade någon slags grund eller inte så är känslan när man sitter själv i bilen, på bussen eller på cykeln densamma. "Varför skällde jag?" och "Imorgon ska jag minsann vara världens snällaste och raraste mamma."
Men idag är jag ett monster.