"Ta fatt i dagen...

"Ta fatt i dagen som om det vore din sista och du kommer bli lycklig och utan längtan till vad som komma skall. Ta fatt i dagen som om du skulle leva i hundra år och du kommer bli sorglös och utan ödmjukhet för det fantastiska i nuet. Ta fatt i dagen som om du har livet framför dig och aldrig vet när du når dess ände och du kommer leva i nuet med hopp om framtiden."

Det är så jag känner just nu. Medelålderskris kanske, "snart är barnen vuxna"-kris kan det också vara. Någonstans har jag tappat begreppet om hur man lever sitt liv.
För drygt fem år sedan fick vi barn prematurt. Inte jättetidigt men ändå tillräckligt. Sju veckor blev vi kvar på prematuren samtidigt som tre andra barn skulle ha sitt, ett hus skulle fixas i ordning och makens skolgång skulle fortgå. Det är en hård press på en familj. Att därtill tvingas separeras från sina nyfödda, som ska ligga i kuvöser och handhas av personal har jag såhär i efterhand insett är traumatiskt. Och inte bara för att jag, som jag trodde förut, är en känslig människa. Utan för att föräldrar reagerar starkt på att bli separerade från sina barn.
Vi började flyta upp till ytan 1½ år efter deras födelse efter en tid som var mörkare än vad jag tycker vi förtjänade. Det var då nästa smäll kom. Vi hade haft det jättetufft, jag hade en odiagnostiserad förlossningsdepression, maken brände ut sig med att försöka ta hand om husbygge, skola och familjen. Naturligtvis var vi under isen och naturligtvis fick vi kämpa över vår förmåga varje dag för att klara av det mest basala.
När man är mitt i saker och ting så tar man det tyvärr som alltför naturligt. Man reflekterar inte över att man borde ha en bättre tillvaro, en enklare tillvaro. Istället klankar man ner på sig själv för att inte hinna med allt och bannar sig hårdare för varje dag för att man inte räcker till som förälder. Så gjorde även vi.
Att då få en anmälan på sig istället för ett samtal och en fråga om hur vi hade det där vi kunde få förklara allt var för oss dödsstöten kändes det som. Där stod vi. Vi två som fått vår bebistid ryckt ifrån oss, vår första tid i ett nytt samhälle kantstött och oroligt. Och som ändå, på något märkligt sätt, lyckats ta oss igenom det och åter nått ytan. Där stod vi med en anmälan i handen och ett faktum om utredning. För att vi haft snoriga barn eftersom vår önskan om dagmamma istället för den smitthärd förskolan innebar för våra infektionskänsliga prematurer inte blivit hörd, för att vi inte uppmärksammat tre små fläckar på gårdagens tröja utan satt på barnet den i stressen på morgonen, för att vi inte klarat av att luskamma city i jakt på hockeyhjälmar med grönt spänne och som skulle vara små nog att passa på våra små prematurbarns huvudet och istället lämnat cykelhjälmar, för att vi inte mäktat med att hålla förskolans tider med fem förskolebarn att lämna varje morgon, för att vi med samma fem förskolebarn ibland lyckats glömma en av tio vantar, en av fem mössor, en av tio sockar.
Det går inte att beskriva den totala hjälplösheten, otillräckligheten och fullständiga sorgen jag kände då i att, som jag uppfattade det, bli dumförklarad som förälder. Jag visste ju redan hur dålig, kass och sunkig jag var som inte orkat varje dag. Som ibland valde TV:n istället för att bädda rent en säng eller sitta och läsa en timme för barnen vid nattning. Som ibland gav småttingarna välling istället för ett väl lagat mål mat. Men någonstans gjorde jag ändå allt vad jag kunde. Vi bad till och med om hjälp men fastnade i ett ekonomiskt bråk mellan Socialtjänst och Kommun om vem som skulle stå för kostnaden det skulle innebära att hjälpa oss.
Efter en anmälan går dock allt snabbt. Familjen som kämpat, försökt, bett om hjälp får bära hundhuvudet medan utredare, förståsigpåare och andra duktiga människor tar över och vet bäst. Plötsligt får man en avlastningsfamilj fast man egentligen skulle behöva avlastning för att få umgås mer med sina barn. Och man hålls utanför alla beslut trots att man har rätt att få vara med. Och det är först när man pressar den ansvarige på svar som man faktiskt, till slut, nås av sanningen. "Vi la mötet den dagen du inte kunde för vi vill egentligen inte att du är med." Tack och bock!
Jag sjönk. Sjönk, sjönk, sjönk genom vattenytan ner i det bottenlösa havet. För det som följde var så övermäktigt att känslor inte längre fick plats i mitt liv. Det blev enklare att trycka dem längst ner på havets botten och stänga luckan. Och dit for därefter hela mitt känsloliv. Att byta tröjor på barnen tre gånger per dag blev viktigare än att le. Att hålla ett gott yttre var det allra viktigaste från och med nu i min tillvaro. Hela mitt föräldrajag dog den dagen. Allt jag älskat och levt för, att vara förälder, tappade sin mening i detta ogiltighetsförklarande.

Utredningen kom inte fram till något och beslutet om dess upphörande meddelades inte heller oss. Så det var först när jag ringde flera månader efter som jag fick veta att ärendet var avskrivet. Bara sådär.
Men gnaget inombords levde kvar och min syn på mig själv som en förälder som tappat sitt existensberättigande var satt. Jag litade inte längre på någon, inte ens på mig själv.

Nu, flera år senare, kanske kanske jag vågar tro på mig själv igen. Tro på att man får bli arg på sina barn utan att vara de facto världens sämsta förälder. Tro på att man får servera korv med bröd istället för en näringsriktig lunch enligt talriksmodellen. Tro på att man får leva fastän man är förälder.
Men det är inte lätt...

"Bättre ett sjukt barn direkt på morgonen än sjuksamtal från dagis mitt i möte."

Hemma med sjukt barn. Igen.
Å andra sidan så tycker iaf jag att det är bättre att vara hemma med ett sjukt barn direkt från morgonen än att behöva avbryta allt jobb mitt i för att åka och hämta ett sjukt barn.
Har man riktig tur har man jobbdatorn med sig hem och kan sitta hemma och jobba någon timme eller två.

"Kan man inte få blodpudding till frukost kan man alltid önska korv med bröd."

En dag hemma med förskolebarnen på en ledig dag och de får önska frukost. "Blodpudding" blev svaret och vi hade visserligen blodpudding hemma men att ställa sig med det sådär på morgonen kändes lite väl. Så jag bad dem välja något annat och föreslog mjölk och flingor, bröd, gröt och fick svaret "Okej då! Vi tar väl korv med bröd då!"
...så det fick faktiskt bli korv med bröd. Jag orkade inte tjafsa...

"Om du någonsinn blir galen av allt tjat och alla påhitt från ditt barn, var då glad att det åtminstone inte blev två..."

‎(och för alla tvillingföräldrar -"...var då glad att det åtminstone inte blev tre" och har man fler än så i en kull tror jag inte man hinner tänka speciellt mycket).

Jo, jag kunde inte låta bli att tänka den tanken när de fajtades som värst. Att här finns två barn som är alldeles för lika varandra för sitt eget bästa. Och ibland tror jag det är en orsak till många av bråken.

"Den som inte sätter igång får inte heller något gjort."

Ibland kan jag bara fastna framför TV:n eller datorn. Komma på mig själv att bara låta tiden gå fast jag har hur mycket som helst som behöver bli gjort. Det är då det är bäst att satsa på att komma igång. Ibland kan bara det hjälpa nämligen. Börjar man med en liten grej så blir nästa lättare att göra osv.

"Samsovande litet barn tar ofta stor plats."

Det dröjer tydligen tills jag får sova ordentligt. Först var det katten, sedan de magsjuka barnen och nu är det en liten 2åring som snurrar som en propeller i sängen.

"Har man det man gör blir det ofta ännu mer."

...och som det inte var nog att ha en jättesjuk katt, som behöver dygnet-runt vård i princip så blev naturligtvis barnen magsjuka också.

"Även en hittekatt kan bli en kär vän och familjemedlem."

Vår ena katt är en hittekatt och han har nu blivit sjuk. Så hela familjen är engagerad i hans vård, barnen skriver kryapå-kort medan maken och jag gör allt vi kan för att få honom friskare.

"Att ha en supermantröja gör en inte till stålmannen men man blir glad av att bära den."

Jag har lyckats få en supermantröja och den är ett färgglatt tillskott till min annars tämligen bleka garderob. Dessutom har Sheldon i "The big bang theory" en supermantröja. :D

"Det som inte hinns med blir inte gjort."

Så är det bara. Fast det är svårt att acceptera för sig själv ibland.

"Får man inte en lugn stund får man skapa en egen."

Familjelivet snurrar fortare än jag hinner med. Att gå ner i tvättstugan kan bli en riktigt bra paus. Önskar bara jag hade en bärbar dator och en skön fotölj där också... hade inte varit dumt!

"Ingen kan göra det omöjliga men alla kan göra något."

Det är jag som försöker trösta mig själv när jag inser att jag sitter och försöker göra det omöjliga, nämligen allt. Så jag tröstar mig med att jag i alla fall göra något och att det får duga.

"Ett hus utan grund står ostadigt när det blåser."

Detta ordspråk blev det en massa förslag på om vad det kunda handla om så... fortsätt fundera! :)

"Den som gör sig själv oumbärlig får oftast häcken full."

Min man har hamnat i dilemmat att ta på sig en massa uppgifter på jobbet för att vara snäll. Och nu har han så mycket att göra så han knappt kan gå hem från jobbet. Hur man än gör har man ändan bak. :)