"Att stressa ett nyvaket barn är aldrig en tidsvinnande lösning."

Jag försov mig idag. Riktigt ordentligt. Sisådär 1 timme och 11 minuter. Det ger en smått halsbrytande start på dagen när man inser att man har 39 minuter på sig att få sig själv och tre barn klara och nerskjutsade till förskolan för att de ska hinna till frukosten.
Det slutar inte alltid så bra när man ska försöka få en jättetrött, nyvaken, femåring att klä på sig. Speciellt inte en femåring som inte, som den andra femåringen, vill att man varken väljer kläder åt henne eller klär på henne utan vill göra allt själv.
Men till slut kom vi i väg. Det vore lögn att påstå att vi hann i tid men de hade i alla fall inte avslutat frukosten när vi kom så mina barn fick åtminstone mat i magen på morgonen innan de fortsatte sin dag. Och det känns ändå som viktigast -att barnens grundbehov är tillfredsställda.

"Den som försöker kratta med en tvååring ute får skylla sig själv."

Snöns täcke dras av och läggs på i år här uppe i norr. Så det blir en total förvirring om när man egentligen ska kratta gräsmattan. Men nu kände jag att det fick vara nog. Om inte annat så kanske man hinner kratta en bit innan snön lägger sig igen.
Sagt och gjort. Sandlådan, rutschkanan och studsmattan har ju smält fram nu så jag och tvååringen gick ut. Och medan jag krattade struttade tvååringen förnöjsamt omkring på alla grannars tomter och försvann ständigt ur sikte trots hans ömma moders förmaningar och tillbaka-bärande. Till slut fick jag ge upp. Det går inte att kratta en gräsmatta när man är själv ute med en tvååring på en tomt som aldrig kommer få staket runt sig. Maken tycker nämligen att det är för dyrt. Jag undrar dock om det är dyrare med staken än att hyra ut alla tjänster som jag inte hinner med för att jag måste passa på en tvååring...

"Den som tvättar sällan behöver mycket kläder."

När man inte har tvättat på ett tag blir det snabbt mycket tvätt i tvättstugan hos en 8-personers familj. Och det blir snabbt tomt i garderoberna när det tar några dagar att komma ikapp med tvätten.
Samtidigt kan man inte hålla tvätt-takten uppe på högsta fart hela tiden. Och då inser jag att jag behöver mer kläder till barnen. Så jag kan tillåta mig själv att tvätta mer sällan.

"Både Max och Leklandet har lekställning men hamburgerestauranger tar inte inträde."

Så var det. De stora barnen tenderar att se om sitt hus genom att medelst tjat och åter tjat bli skjutsade till kompisar och diverse event. Detta faktum lämnar de mindre barnen efter och hemmavid eftersom deras föräldrar gärna blir av med tvätthögar och annat hushållsarbete under helgerna.
Detta fortgår tills dess föräldrarna får dåligt samvete och beslutar sig för att satsa allt och ta med de mindre barnen på något. En tur till Jamtli har aldrig skadat någon så dit ska kosan styra. Barnen blir glada såklart, snart ska de få åka rutschkana i Storsjöodjuret.
Ända tills föräldrarna inser exakt hur dyrt det är att komma innanför de innersta grindarna där de placerat den åtråvärda rutschkanan. Leklandet blir därför nästa på tur att komma på förslagslistan men där blir prisen om än inte lika dyrt så halva den stora summan pengar för tre små barn. Räknar man dessutom in dyrt fika blir summan mer än föräldrarna kan avvara.
Så det blev hamburgerestaurangen Max. Faktum är att kostnaden för tre barnboxar och gratis kaffe till föräldrarna går på mindre än en tredjedel av summan som Leklandet skulle ha bara för att komma innanför dörrarna. Så Tack Max för lekhörnan som tydligen duger precis lika bra för 2- och 5-åringar som rutschkanan på jamtli och leksakerna på Leklandet!

"Den som ger sig ut på en andra Gregoriemarknad med sex barn har icke lärt av sina misstag."

Jo, det är sant, jag gjorde det igen! Förra året åkte jag på Gregoriemarknaden med samtliga mina barn och det slutade därefter. Utan mormor där hade jag förmodligen kommit hem med färre barn än jag åkte dit med.
Och ändå, trots förra årets erfarenhet lät jag mig luras av måsten som heter "Ta vara på de händelser som sker i din stad" och "Något måste man göra med barnen när de har sportlov" så jag packade ihop nödvändigheter och barn och tog bussen ner på stan.

...och nu sitter jag här igen med en erfarenhet jag hade kunnat vara utan. Hade det inte varit för det glada paret som glatt utropade "Åh! Så det ÄR inte bara våra barn som är sådär!" och log uppmuntrande mot mig hade jag nog brustit ut i gråt och skänkt barnen till första bästa förbipasserande. Kanske nästa ordspråk blir "Man vet att man har en trotsig 2åring när man på allvar funderar på att inte springa efter honom när han för hundrade gången springer bort på stan".

Men jag lär väl åka dit nästa år igen antar jag...

"Lite smuts har ingen dött av förrän multiresistenta bakterier poppade upp lite här och var."

Jag tycker inte om smuts, så är det! Och nu med de multiresistenta bakterierna kan jag faktiskt få rätt. Skit KAN döda!

"Den som inte skriver upp glömmer lätt."

Jag glömmer allt nuförtiden! Och faktiskt även om jag skriver upp det...

"Ont har inte alltid gott med sig."

Jag skrev detta enbart för jag tycker ordspråket att allt ont har något gott med sig är lite tyket. Det finns faktiskt människor därute som har verklig otur! Det tycker jag. Och jag tycker det är tråkigt att det är så.

"När saker och ting inte blir som man tänkt sig är det oftast livet som är orsak till det."

Ibland planerar man och planerar och tänker att det här ska väl gå vägen! Men tji får man, för hipp som happ är några barn sjuka eller så har man glömt nyckeln till sin bostad...

"Ta fatt i dagen...

"Ta fatt i dagen som om det vore din sista och du kommer bli lycklig och utan längtan till vad som komma skall. Ta fatt i dagen som om du skulle leva i hundra år och du kommer bli sorglös och utan ödmjukhet för det fantastiska i nuet. Ta fatt i dagen som om du har livet framför dig och aldrig vet när du når dess ände och du kommer leva i nuet med hopp om framtiden."

Det är så jag känner just nu. Medelålderskris kanske, "snart är barnen vuxna"-kris kan det också vara. Någonstans har jag tappat begreppet om hur man lever sitt liv.
För drygt fem år sedan fick vi barn prematurt. Inte jättetidigt men ändå tillräckligt. Sju veckor blev vi kvar på prematuren samtidigt som tre andra barn skulle ha sitt, ett hus skulle fixas i ordning och makens skolgång skulle fortgå. Det är en hård press på en familj. Att därtill tvingas separeras från sina nyfödda, som ska ligga i kuvöser och handhas av personal har jag såhär i efterhand insett är traumatiskt. Och inte bara för att jag, som jag trodde förut, är en känslig människa. Utan för att föräldrar reagerar starkt på att bli separerade från sina barn.
Vi började flyta upp till ytan 1½ år efter deras födelse efter en tid som var mörkare än vad jag tycker vi förtjänade. Det var då nästa smäll kom. Vi hade haft det jättetufft, jag hade en odiagnostiserad förlossningsdepression, maken brände ut sig med att försöka ta hand om husbygge, skola och familjen. Naturligtvis var vi under isen och naturligtvis fick vi kämpa över vår förmåga varje dag för att klara av det mest basala.
När man är mitt i saker och ting så tar man det tyvärr som alltför naturligt. Man reflekterar inte över att man borde ha en bättre tillvaro, en enklare tillvaro. Istället klankar man ner på sig själv för att inte hinna med allt och bannar sig hårdare för varje dag för att man inte räcker till som förälder. Så gjorde även vi.
Att då få en anmälan på sig istället för ett samtal och en fråga om hur vi hade det där vi kunde få förklara allt var för oss dödsstöten kändes det som. Där stod vi. Vi två som fått vår bebistid ryckt ifrån oss, vår första tid i ett nytt samhälle kantstött och oroligt. Och som ändå, på något märkligt sätt, lyckats ta oss igenom det och åter nått ytan. Där stod vi med en anmälan i handen och ett faktum om utredning. För att vi haft snoriga barn eftersom vår önskan om dagmamma istället för den smitthärd förskolan innebar för våra infektionskänsliga prematurer inte blivit hörd, för att vi inte uppmärksammat tre små fläckar på gårdagens tröja utan satt på barnet den i stressen på morgonen, för att vi inte klarat av att luskamma city i jakt på hockeyhjälmar med grönt spänne och som skulle vara små nog att passa på våra små prematurbarns huvudet och istället lämnat cykelhjälmar, för att vi inte mäktat med att hålla förskolans tider med fem förskolebarn att lämna varje morgon, för att vi med samma fem förskolebarn ibland lyckats glömma en av tio vantar, en av fem mössor, en av tio sockar.
Det går inte att beskriva den totala hjälplösheten, otillräckligheten och fullständiga sorgen jag kände då i att, som jag uppfattade det, bli dumförklarad som förälder. Jag visste ju redan hur dålig, kass och sunkig jag var som inte orkat varje dag. Som ibland valde TV:n istället för att bädda rent en säng eller sitta och läsa en timme för barnen vid nattning. Som ibland gav småttingarna välling istället för ett väl lagat mål mat. Men någonstans gjorde jag ändå allt vad jag kunde. Vi bad till och med om hjälp men fastnade i ett ekonomiskt bråk mellan Socialtjänst och Kommun om vem som skulle stå för kostnaden det skulle innebära att hjälpa oss.
Efter en anmälan går dock allt snabbt. Familjen som kämpat, försökt, bett om hjälp får bära hundhuvudet medan utredare, förståsigpåare och andra duktiga människor tar över och vet bäst. Plötsligt får man en avlastningsfamilj fast man egentligen skulle behöva avlastning för att få umgås mer med sina barn. Och man hålls utanför alla beslut trots att man har rätt att få vara med. Och det är först när man pressar den ansvarige på svar som man faktiskt, till slut, nås av sanningen. "Vi la mötet den dagen du inte kunde för vi vill egentligen inte att du är med." Tack och bock!
Jag sjönk. Sjönk, sjönk, sjönk genom vattenytan ner i det bottenlösa havet. För det som följde var så övermäktigt att känslor inte längre fick plats i mitt liv. Det blev enklare att trycka dem längst ner på havets botten och stänga luckan. Och dit for därefter hela mitt känsloliv. Att byta tröjor på barnen tre gånger per dag blev viktigare än att le. Att hålla ett gott yttre var det allra viktigaste från och med nu i min tillvaro. Hela mitt föräldrajag dog den dagen. Allt jag älskat och levt för, att vara förälder, tappade sin mening i detta ogiltighetsförklarande.

Utredningen kom inte fram till något och beslutet om dess upphörande meddelades inte heller oss. Så det var först när jag ringde flera månader efter som jag fick veta att ärendet var avskrivet. Bara sådär.
Men gnaget inombords levde kvar och min syn på mig själv som en förälder som tappat sitt existensberättigande var satt. Jag litade inte längre på någon, inte ens på mig själv.

Nu, flera år senare, kanske kanske jag vågar tro på mig själv igen. Tro på att man får bli arg på sina barn utan att vara de facto världens sämsta förälder. Tro på att man får servera korv med bröd istället för en näringsriktig lunch enligt talriksmodellen. Tro på att man får leva fastän man är förälder.
Men det är inte lätt...

"Bättre ett sjukt barn direkt på morgonen än sjuksamtal från dagis mitt i möte."

Hemma med sjukt barn. Igen.
Å andra sidan så tycker iaf jag att det är bättre att vara hemma med ett sjukt barn direkt från morgonen än att behöva avbryta allt jobb mitt i för att åka och hämta ett sjukt barn.
Har man riktig tur har man jobbdatorn med sig hem och kan sitta hemma och jobba någon timme eller två.

"Kan man inte få blodpudding till frukost kan man alltid önska korv med bröd."

En dag hemma med förskolebarnen på en ledig dag och de får önska frukost. "Blodpudding" blev svaret och vi hade visserligen blodpudding hemma men att ställa sig med det sådär på morgonen kändes lite väl. Så jag bad dem välja något annat och föreslog mjölk och flingor, bröd, gröt och fick svaret "Okej då! Vi tar väl korv med bröd då!"
...så det fick faktiskt bli korv med bröd. Jag orkade inte tjafsa...

"Om du någonsinn blir galen av allt tjat och alla påhitt från ditt barn, var då glad att det åtminstone inte blev två..."

‎(och för alla tvillingföräldrar -"...var då glad att det åtminstone inte blev tre" och har man fler än så i en kull tror jag inte man hinner tänka speciellt mycket).

Jo, jag kunde inte låta bli att tänka den tanken när de fajtades som värst. Att här finns två barn som är alldeles för lika varandra för sitt eget bästa. Och ibland tror jag det är en orsak till många av bråken.

"Den som inte sätter igång får inte heller något gjort."

Ibland kan jag bara fastna framför TV:n eller datorn. Komma på mig själv att bara låta tiden gå fast jag har hur mycket som helst som behöver bli gjort. Det är då det är bäst att satsa på att komma igång. Ibland kan bara det hjälpa nämligen. Börjar man med en liten grej så blir nästa lättare att göra osv.

"Samsovande litet barn tar ofta stor plats."

Det dröjer tydligen tills jag får sova ordentligt. Först var det katten, sedan de magsjuka barnen och nu är det en liten 2åring som snurrar som en propeller i sängen.

"Har man det man gör blir det ofta ännu mer."

...och som det inte var nog att ha en jättesjuk katt, som behöver dygnet-runt vård i princip så blev naturligtvis barnen magsjuka också.

"Även en hittekatt kan bli en kär vän och familjemedlem."

Vår ena katt är en hittekatt och han har nu blivit sjuk. Så hela familjen är engagerad i hans vård, barnen skriver kryapå-kort medan maken och jag gör allt vi kan för att få honom friskare.

"Att ha en supermantröja gör en inte till stålmannen men man blir glad av att bära den."

Jag har lyckats få en supermantröja och den är ett färgglatt tillskott till min annars tämligen bleka garderob. Dessutom har Sheldon i "The big bang theory" en supermantröja. :D

"Det som inte hinns med blir inte gjort."

Så är det bara. Fast det är svårt att acceptera för sig själv ibland.

"Får man inte en lugn stund får man skapa en egen."

Familjelivet snurrar fortare än jag hinner med. Att gå ner i tvättstugan kan bli en riktigt bra paus. Önskar bara jag hade en bärbar dator och en skön fotölj där också... hade inte varit dumt!

"Ingen kan göra det omöjliga men alla kan göra något."

Det är jag som försöker trösta mig själv när jag inser att jag sitter och försöker göra det omöjliga, nämligen allt. Så jag tröstar mig med att jag i alla fall göra något och att det får duga.

"Ett hus utan grund står ostadigt när det blåser."

Detta ordspråk blev det en massa förslag på om vad det kunda handla om så... fortsätt fundera! :)

"Den som gör sig själv oumbärlig får oftast häcken full."

Min man har hamnat i dilemmat att ta på sig en massa uppgifter på jobbet för att vara snäll. Och nu har han så mycket att göra så han knappt kan gå hem från jobbet. Hur man än gör har man ändan bak. :)

"Själv är värst att dömma."

Jag har gjort tårtor. Och det spelar ingen roll hur många jag gör för när jag ska lämna över dem är jag alltid lika kritisk mot mig själv. Ser varenda spricka. Medan de som ska ha dem faktiskt brukar tycka att de är fina.
...hur de nu kan göra det.

;)

"Grinig blir den som får göra allt själv."

Det är inte så farligt som det låter. Maken fick jobba över för att kunna skjutsa näst äldsta barnet hem från dansen. Och det betyder att jag lämnas själv att styra skeppet. Och när han kom hem var han helt slut, karln, så jag fick ta läggningen också. Å andra sidan hade jag hunnit sitta ner en stund, vilket inte han hade så världen kanske är rättvis ändå när allt kommer omkring. Det vara bara så det kändes där på kvällen när karln snarkade och ungarna sprang runt med oborsade tänder.

"Man måste vila för att orka"

Innan jag la mig var jag dödstrött och fick till slut inse att jag inte kunde skriva ett ord till om någon skulle kunna ha någon behållning av texten jag höll på med.
När jag vaknade och hade vaknat till insåg jag att allt gick så mycket lättare! :)

"Tappert är det barn som trotsar kylan för att få håret klippt."

Idag stod det hårklippning på schemat och temperaturen visade på kallt nog för att mamman i huset ska frysa trots skoteroverall. På med alla kläder som tänkas kan eftersom den tyska bilen vägrar starta och färden ner på byn får bli till fots istället.
Kläder, och ffa påklädning, kan få det bästa barn att flippa ur. Barnet som skulle bli klippt tog lydigt på sig alla bylsiga kläder medan barnet, som inte hade en hårklippning att se fram emot självklart fick utbrott och blev liggandes på hallgolvet vrålandes: "Gå ni, lämna mig hemma!!!" Att kommentaren efteråt blev "Åh, vad skönt det var att vara hemma utan er" gjorde mig bara än mer övertygad om att mitt val var rätt.

Barnet som faktiskt följde med beklagade sig visserligen över kylan men följde ändå lydigt med både dit och hem (vilket inte är helt självklart när det gäller mina barn).

"Den som inte pratar kan inte bli hörd."

När man går och funderar på saker och ting, eller tycker något väldigt mycket kan man ibland känna sig icke hörd. Bara för att det som finns i ens tankar blir så självklara för en annan att man tycker det borde vara lika självklart för alla i sin omgivning.
Och ändå så måste man säga sina tankar högt för att de ska bli hörda.

"Snål blir den som inga pengar har."

Jo, men jag känner mig snål när barnen faktiskt hjälper till hemma och jag ger dem en minimal veckopeng. Bara för att vi renoverar hemma, för att vi betalar av lån, för att vi en massa saker.
Å andra sidan antar jag att barnen själva inte har samma överblick över pengars värde som en annan har.

"Bränd blir den mat som görs under läxläsning."

Är det inte ofta så? Att man har så många bollar i luften att man måste göra flera saker samtidigt. Och det här med att stå vid spisen och passa maten finns det inte längre tid till och vips har man gjort något annat lite väl länge. Inser man när den brända doften når ens näsborrar...

"Den som ger sina barn chips en fredagskväll behöver inte dammsuga förrän på lördagen."

Japp! Det är den dagen på veckan igen. Då man inte behöver dammsuga innan man lägger sig för att slippa ha sina hårdsulade inneskor på sig i syfte att slippa alla irriterande smulor och diverse annat på golvet. Dagen då barnen förväntar sig chips och golvet sedan ser ut därefter när de sent omsider kommer i säng. Tiden då man ändå är för trött för att släpa fram dammsugaren och än mindre orkar tänka på eländet så det får vänta tills nästa dag. Eller nästa...
:)

Trevlig helg!!

"Sen blir den som inte kliver upp i tid."

Det var faktiskt inte jag den här gången utan maken. Vi skulle samåka så jag reagerade inte på att hans klocka inte ringde utan tänkte att han passade på att ta lite sovmorgon då jag börjar jobbet senare än vad han gör.
Men när man hängt tvätt, tagit ur diskmaskinen, satt på kaffe, väckt och fått på kläderna på tre av de fyra barn som skulle med på morgonen och han fortfarande ligger i sängen blir jag misstänksam. Och visst hade han försovit sig och visst blev det lite snålt om tid.
Men så är det ibland. :)

"Trött sinne tål inte höga ljud."

Idag var det bara så enkelt som att jag jobbat beredskap hela helgen (med några utryckningar) och sedan fick sitta med kontorsarbete större delen av den egentligen lediga dagen efter (inte helt ovanligt).

Så när jag sedan kom hem med ett litet ilsket dagisbarn, en tuttvrålandes 2åring och två stycken uppspelta 10-åringar blev det lite för mycket för mitt trötta sinne. Vardagsrummet är härmed utropat som -tyst område!-

"Det som brinner länge blir oftast bränt."

Vi köpte en kamin i somras och den går för fullt nu. Vedklabbe efter vedklabbe lastas in och bränns upp.

Och om man kämpar med något väldigt länge, brinner för det, händer det ofta att det tar slut någonstans. Den där glöden man hade slocknar längs vägen och det är svårt att få fyr igen.
Det är tur vi har tidningspapper...

"Borde säger mer om personen som nämner det än personen som omnämns."

Är det inte så? Att den som klagar på andra kanske ibland skulle vända blicken 180 grader.


"Den utan skuld kastar första stenen" osv... det finns en hel del liknande fraser i den kända boken. Fast jag tror inte så många läser den nuförtiden. Eller ser till sin nästa heller för den delen. Inte för att jag vet om det är en färgfråga, det tror jag inte men att byta färg kan onekligen ge en ytterligare dimension på det hela.
Ja, det är medvetet flummigt skrivet :) , bara jag som fortfarande funderar över varför vi inte bara kan vara trevliga och snälla med varandra istället för att ödsla energi på onödiga bråk och nedklankanden.

"Även en plastgran barrar när den blir gammal."

Japp! Så är det! Man ska inte ha plastgran för det kostar fler träd att tillverka den än man hinner använda innan man köper en ny sägs det. Jag tror vår är ett undantag för den har hängt med i minst tio år och kommer troligen släpas upp även kommande jul.
Däremot gjorde jag nu upptäckten att den faktiskt barrar i år! Maken packade ihop den igår och idag fick jag dammsuga små plastbarr.
Så nu vet ni!

"Slätt är det ansikte som inte använts, det andra har rynkor."

Jag har fått rynkor! Ingen lätt upptäckt. Ålderns höst gör sig påmind och man inser att de inte kommer lämnas ensamma utan följas av fler. När man sedan står en stund till framför spegeln inser man att rynkorna kommer på ställen där ansiktet rynkas oftast. Alltså i de uttryck man ofta använder.

Så jag tröstar mig med att de uppkommit av att jag faktiskt uttryckt något och tänker att ett slätt ansikte är det som inte gjort några grimaser.

"Hittar man inte sitt barn på morgonen kan hen vara i pepparkakshuset."

Det hela började för ett par år sedan när jag inredde barnens sagorum. Och vad passar bättre som leksakslåda i ett sagorum än ett jättelikt pepparkakshus med lucka?
Snälla pappa byggde mig ett hus och jag målade och pyntade.

Nu visade det sig att barn inte använder saker och ting så som man först tänkt. Så huset har även fått tjänstgöra som rymdfarkost, gömställe och "bli av med lillebror"-ställe.

I morse, när jag gick runt och väckte barnen, var äldsta sonen inte att finna någonstans. Den förälder som någon gång letat efter sitt barn utan att hitta hen vet hur paniken känns. "Har han månne sprungit ut mitt i natten?" Hemska bilder tornar upp sig för sitt inre.

Ända tills mellantjejen, med en gäsp, säger "Han kanske är i pepparkakshuset"

Och se, det var han!

"Allt som blir kvar av en stressig dag är ett tomt sinne."

Att detta var det enda jag kunde komma på som dagens ordspråk säger väl det mesta? ;)

Idag har vi firat två stycken 10 åringar. De fyllde år igår men var inte hemma då så idag stod kakbakning och besök av mormor på schemat. Förutom allt annat då.
:)