Jag har suttit uppe med en ansökan till utbildningar i höst. Hela systemet laggade fruktansvärt av alla andra som också ville komma in på utbildning. Och det var inte, nästan bokstavligen, förrän fem i tolv som min ansöka äntligen kom iväg. Ett tag kändes läget helt hopplöst och jag var närapå uppgiven. Men med glada tillrop från en hoper vänner på facebook orkade jag sitta uppe och fullfölja det hela.
Den som ondgör sig över facebookvänner tycker jag borde se över vad denne vill ha ut av facebook. Är man bara där för "fame" och egentligen inte uppskattar sina facebookvänner kanske man behöver redigera lite. Och är man knappt på facebook och inte ger utan istället sitter och är avundsjuk på dem som har många facebookvänner och verkar tillfreds med detta tycker jag att man kanske ska börja vara lite snällare mot sig själv så man kan få känna lite mer glädje i livet.
Det må vara att alla på facebook aldrig skulle faktiskt ställa upp i verkliga livet, irl. Samtidigt tycker jag inte heller att man ser ner på eller underskattar när någon ändå lägger några sekunder av sitt liv för att läsa en status och kommentera den. :)
Live long and prosper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar