Med ursprung ur mitt eget liv funderar jag kring chefer som gärna vill styra och ha kontroll. För att organisationen ska fungera, för att alla ska veta vad som gäller. Och om barn där föräldrarna ordnar och kontrollerar. Är gympapåsen packad, sängen bäddat och frukten nerpackad?
Hur för mycket kontroll kan göra en människa passiv. Och hur lagom kontroll kan inge en känsla av säkerhet men att man får förtroende att lösa saker och ting efter hur situationen är där och då kan ge en människa styrka.
Jag har jobbat länge inom äldrevården. Där har cheferna ofta väldigt många under sig, eller hade då åtminstone. De hann aldrig med att kontrollera eftersom de ständigt behövde ha koll på ekonomin. På gott och ont.
Ett ställe som fungerade bra var stället där personalen själv tog saken i egna händer och drev det med en vilja och ett mål. Man fick en lista på personer man skulle hjälpa och det var listor som skulle kryssas i för att de som kom efter skulle kunna se om uppgiften var gjord eller inte. Listorna var till hjälp för personalen så vi kunde veta vad som hade hänt under dagen. Om man sedan lät en person få sovmorgon någon dag och började med en annan, mer morgonpigg var det inte som lade sig i. Så länge man gjorde allt man skulle.
Förutsättningen för att något sådant ska fungera är dock naturligtvis att alla är lagspelare och ingen kör sitt eget race utan att kolla av med de övriga. Men för att kunna släppa någon behöver man också känna ärlig tillit till att personen i fråga kan fixa det.
Mest beröm när jag handleder får jag när jag låter personen jag handleder utföra uppgiften helt själv. Jag brukar då hålla mig i bakgrunden och snegla på hur det går till men jag tror inte alltid att personen jag handleder ser att jag står och kikar. De känner att de har fått förtroende att utföra det helt själv. Och samtidigt kan jag stå där och finnas till hjälp om situationen blir knivig.
Frihet under ansvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar