Idag är vår katt riktigt sjuk. Han har sista stadiet av njursjukdom och en föreläsning jag varit på ger mig ändå hopp om att vi ska få ha honom kvar en sista sommar.
Njursjukdom och katt är två företeelser som kanske inte rankas högst inom veterinärmedicin. Så det är många etiska tyckanden som ringer i mitt huvud. I magtrakten känns det dock helt rätt.
Vi är på djursjukhuset i stan för att sätta in en sond så vi lättare kan stödmata vår katt. Jag inser att hans sjukdom gör det mer riskfyllt att söva så för att lätta djursjukhusets personals eventuella blivande dåliga samvete är jag helt ärlig kring hans tillstånd. Jag gör det trots att jag tänker tanken att kanske vill de inte ens söva honom om de vet hela sanningen.
Men de säger ingenting. De förstår, de ler och de lovar att göra sitt bästa. De informerar men lämnar beslutet till mig och det känns så otroligt styrkande och bra. Att någon förstår.
Han överlever operationen och kommer hem och mår inte jättebra. Det går dock att stödmata honom och han ser ändå inte ut som att han vill ge upp. Han finner sig tacksamt i den vård vi ger honom i en skön plats att ligga på, mat och vatten via sonden.
Så det finns hopp för världen. För att jag fick styrkan att följa mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar